Bergmania

Jag får många frågor och kommenterar kring projektet Konsert 2032. De flesta positiva, men också en del ifrågasättande av projektets utformning. Och jag förstår att det kan väcka blandade känslor. Men jag har nog aldrig varit så säker på att det jag gör är rätt. Varför då kanske ni undrar? Jo, för att jag tycker att det är så förbannat roligt. Så roligt att jag under min lediga fredagskväll och lördag knåpade ihop en liten teaser om vilka ingredienser som ingår i ett livsprojekt. Mycket nöje!

Jag har utvecklat projektet i all hemlighet, men idag på min 55-årsdag har det blivit officiellt. Klicka här för att komma till webbplatsen.

Under mitt liv har lyckats klara av några monumentala utmaningar trots skepsis och motstånd. En av dessa är att jag faktiskt lyckades försörja mig som tennistränare under nästan 10 år utan att ha några egentliga förutsättningar. Jag var en medioker tennisspelare och hade noll erfarenhet. Men efter tio års arbete med upp till fyra timmars träning varje dag lyckades jag till slut matcha några av Sveriges bästa 18-åringar i poängspel. Och då var det dags att byta bransch.

Nu funderar jag på nästa stora utmaning. Den sträcker sig under en period av 20 år och jag vet inte ens om den är fysiskt möjlig att genomföra. Om jag bestämmer mig så blir målet är att klara av att spela någon av de stora trumpetkonserterna på piccolatrumpet när jag är 75 år. Konsert eller inspelning, det vet jag inte, men skickligt och felfritt ska det vara. Med ett sådant mål har jag ju något att kämpa för innan det är dags att till fullo ta klivet ner i graven.

Tack och lov för Silent Brass.

En hel del saker har hänt under de senaste veckorna. Nu känns tillvaron relativt trygg och om ingen katastrof inträffar så borde det fortsätta så åtminstone fram till årsskiftet. Jag har försökt anpassa mig till vårens arbete och har ”byggt” om på min arbetsplats för att kunna vara så effektiv som möjligt. Jag har också gjort ett dagschema som jag blint kommer att följa när jag inte är ute på fältet och arbetar.

I ett rum skriver jag på romanen, övar kornett och jobbar med research. Just nu arbetar jag med registrering och genomgång av flera hundra sidor dokument till filmen ”Vem lyssnar på ett barn?”. Det är ett digert arbete, men helt nödvändigt för att jag ska få ett bättre grepp om den händelsekedja som ska vara fundamentet i filmen.

I samma arbetsrum kör jag också 50 minuters kornetträning varje dag. Jag hade lite större ambitioner vid comeback-starten i oktober, men min trumpetcoach gav mig rådet att skynda långsamt. Just nu håller jag på med att omprogrammera läpparnas muskler och det kommer att ta nästan ett halvår innan jag är mogen för nästa fas. Under den tiden jobbar jag efter en vedertagen metodik och kommer bara spela långa och låga toner. Erbarmligt tråkigt, men nödvändigt.

Romanskrivandet går efter planerna. Nu har jag satt upp skrivmål för varje vecka och söndagen den 10 juni ska grundstommen till boken vara helt klar. Då ska jag ha skrivit 100 A4-sidor bestående av ungefär 73 000 ord. Sedan kommer jag använda en del av sommaren för redigering och finjustering av innehållet.

Arbetsplatsen i studion ser också lite annorlunda ut. Nu har jag samlat allt som har med inspelning, filmredigering och musikproduktion på ett ställe. Det fungerar jättebra och jag förstår inte varför jag inte har tänkt på det tidigare. Nu finns allt på en armlängds avstånd och det passar mig som handen i handsken.

Förra veckan fyllde Danne 30 år och det firade vi med kaffe och bakelse. Jag fattar inte att det i sommar är 10 år sedan vi slutade med vårt tennisprojekt. Och att det snart är 20 år sedan vi träffades i Borlänge Tennisklubb och började vårt långa samarbete. Att vi hamnade i Malmö är tennisens förtjänst, men att vi stannade här är nog Malmös förtjänst. Trots dåligt ryckte så trivs jag verkligen bra här. Jag älskar staden och kan inte tänka mig något bättre ställe att bo på. Inte som det känns just nu i alla fall. Att Danne stannade här har nog några fler orsaker. Kärlek till det svarta guldet är en av dem. Idag är han gift, har en liten son och jobbar med sin stora passion, kaffe. Det strålar ur hans ögon när han går omkring där på sitt lilla kafferosteri och får göra precis det han älskar allra mest. Och jag vet exakt hur han känner.

Nej, nu ska jag nog ta mig en kopp kvällskaffe. Och jag tror jag väljer Brors kaffeblandning. Enligt etiketten är smaken syrlig, pikant och ett uns uppnosig. Och det passar mig ganska bra inför morgondagens arbetsuppgifter:

07.30 – 11.00 Skriva roman
11.00 – 12.00 Öva kornett
12.00 – 12.30 Lunch
12.30 – 14.00 Promenad
14.00 – 17.00 Research
17.00 – 18.00 Administration
18.00 – 19.00 Kvällsmat och vila
19.00 – 20.00 Research
20.00 – 21.00 Småjox
21.00 – 22.00 TV
22.00 – 23.00 Research

Efter några månader av ovisshet börjar tillvaron stabiliseras. I december fick jag både negativa och positiva besked. Mina ansökningar om finansieringsstöd från Brottsofferfonden och Socialstyrelsen fick avslag och under ett par veckor kändes det mesta hopplöst. Men sedan kom ett glädjande besked från Hugo Stenbecks Stiftelse att de stöttar mitt arbete under ytterligare en period med start i april. Så då var bara frågan hur jag skulle överleva till dess.

I början av januari gjorde jag ett upprop på Facebook med hänvisning till bloggen där jag i förra inlägget sökte uppdrag. Och det gav snabbt resultat och jag fick lite jobb. Nu är det också klart att jag får produktionsstöd för filmprojektet ”Vem lyssnar på ett barn?” som jag kommer att jobba med halvtid under februari, mars och april. Jag har också fått ett litet skrivstipendium så att jag kan fortsätta skriva på min roman. I maj blir projektet ”Army of survivors” officiellt och under sommaren ska jag spela in resterande sex kortdokumentärer som ska ingå i projektet. Även om allt inte är 100 % spikat ännu så ser framtiden betydligt ljusare ut nu än tidigare.

Just nu känns tillvaron lite som att åka in på en återvändsgata och inte hitta backen. Jag har fått avslag på alla mina tre ansökningar och står nu helt utan finansiering fram till april då Hugo Stenbecks Stiftelse kommer att stötta mig ytterligare en period för att jag ska kunna sjösätta nästa fas i projektet – Army of survivors. Nu gäller det att försöka överleva till dess. Jag har därför skapat en jobbansökan direkt här på bloggen där jag erbjuder min kunskap och erfarenhet inom speciellt tre områden. Läs mer under rubriken ”Uppdrag sökes” uppe på menyn. Välkommen med din intresseanmälan.

Den här bilden tog jag för en vecka sedan på paradisstranden.

Förr om åren var jag ganska duktig på att skriva innehållsrika årskrönikor här på bloggen. Men det är jag inte längre. Det är bara att konstatera att ett år har passerat och ett nytt har börjat. Men om jag ändå ska titta tillbaka på 2011 så var det ett ganska innehållsrikt år. Jag producerade film åt Europeiska Socialfonden, jag var med och startade stiftelsen Believe, jag blev mordhotad för mitt arbete med Kanal 24, elaka hackare gjorde intrång på mina filmservrar, jag fick ekonomiskt stöd från Hugos Stenbecks Stiftelse, jag fick Trasdockans pris i konkurrens med Patrik Sjöberg, jag var initiativtagare till projektet ”Army of survivors”, jag startade en arbetsgrupp för film- och utbildningsprojektet ”Mitt hemliga rum”, jag sa upp min bostadslägenhet och flyttade in i studion (för att spara pengar), jag var med i tre radioprogram och sju tidningar, jag började skriva på romanen ”Liams revansch”, jag gjorde comeback på trumpeten efter 30 års uppehåll. Och så producerade jag 26 kortdokumentärer och reportage som tillsammans med alla andra filmer på Kanal 24 nu har visats över 100 000 gånger för 25 000 unika besökare. Så även om jag har svårt att vara nöjd med mig själv och det jag gör så måste jag ändå inse att det var en ganska bra insats.

Hur ser då framtiden ut? Ja, just nu vet jag inte. Jag har fått avslag på två ansökningar om finansiering och väntar svar på den tredje. Just nu gäller det först och främst att få in pengar så att jag kan spela in de sex sista filmerna för ”Army of survivors” och komplettera internetsajten jag har byggt för projektet. Den 1:a maj ska allt vara klart och då blir ”Army of survivors” officiellt med sina 24 informatörer, tre föreläsare och sex temafilmer. Det positiva är att jag kommer att få fortsatt stöd från Hugo Stenbecks Stiftelse från och med april. Det gäller bara att överleva till dess. I värsta fall måste jag lägga alla sociala projekt på is och försöka hitta några ”vanliga” uppdrag som ger lite pengar. Exempelvis som under mellandagarna då jag hade IT-jobb för Västerås stad och för Daniel Bäck Golf Academy i Stockholm. I slutet av januari har jag ett möte angående en viktig dokumentärfilm och om den blir av så skulle det kunna bidra till mat och husrum under det första kvartalet. Så jag håller tummarna och hoppas på det bästa.

När det gäller min trumpetcomeback så har jag bestämt mig för att satsa seriöst under 2012. Jag har rakat av mig hamsterskägget och lagt upp en övningsplan för året. Målet är att komma upp i totalt 500 timmars träning, men jag ska ta det försiktigt och försöka lära av höstens mindre lyckade insats och resultat. Jag var alldeles för ivrig och ville för mycket. Det går inte att öva 10 timmar i veckan när man inte har spelat på 30 år, i alla fall inte om man har passerat 50. Jag måste ha större tålamod och träna mycket smartare. Under de kommande 10 veckorna ska jag därför bara köra 5 timmar i veckan och sedan successivt öka träningsdosen under resten av året.

Bjärehalvön med Hovs Hallar längst ut på udden. Bilden tog jag från stranden i Skummeslöv på nyårsafton 2011.

Som traditionen bjuder önskar jag och mina lätt schizofrena bröder en god jul och ett gott nytt år.

(Klicka på bilden för större format)

Under de senaste veckorna har jag förstått hur viktig min nya bok kommer att bli. Eftersom den delvis berättar om övergrepp som är vanliga, men som de utsatta definitivt inte pratar om så kan nog många känna igen sig i berättelsen och förstå att de inte är ensamma. Jag får ofta frågan hur mycket av bokens handling som bygger på mitt eget liv och då brukar jag svara ganska mycket. Men exakt vilka delar det handlar om kommer jag självklart inte avslöja. Att jag inte blev en av världens bästa trumpetare är ju ett faktum, men mycket av händelser, känslor och tankar är mina egna. Efter samtal med min skrivcoach och min eventuella förläggare (har inte bestämt mig ännu) lutar det åt att jag kommer skriva tre böcker om Liam Berg. Så den trilogi jag aviserade i förordet till min självbiografiska roman ersätts förmodligen med berättelsen om det trumpetspelande underbarnet Liam, hans uppväxt och om svårigheterna han gick igenom som vuxen.

Tekniken jag använder när jag skriver går emot gängse regler. Nästan alla författartips säger att man ska skriva utan att tänka. När man sedan är klar med huvuddragen i boken kan man börja justera och redigera. Men jag gör tvärt om. Jag börjar med att skriva minst en halv A4-sida på morgonen. Sedan redigerar jag texten tills jag är någorlunda nöjd. Därefter får texten ligga och gro fram till sen eftermiddag. Då lägger jag ett par timmar till på att redigera det jag skrivit. Jag formulerar om, hittar synonymer och tar bort. Jag är också noga med att ta död på så många älsklingar som möjligt (kill your darlings). Jag är svag för tårar och de brukar förekomma ganska rikligt i mina texter. Sedan lägger jag ytterligare någon kvällstimme på att jobba med texten. Det första jag gör på morgonen dagen efter är att gå över texten ytterligare en gång och göra de sista ändringarna. Först när jag känner att texten är läsbar går jag vidare och börjar skriva på nästa stycke. Då vet jag att den text jag lämnar är någorlunda klar och då blir det roligare att skriva vidare. Sedan händer det ganska ofta att jag går tillbaka i texten och skriver om för att det ska harmonisera med handlingen längre fram. Ibland går jag också tillbaka och planterar något som återkommer senare i boken. Det här är ett skrivsätt som passar mig, men det är väl en smaksak och upp till var och en att hitta en form som man trivs med.

Jag kommer lite då och då att lägga ut smakprov på det jag skriver. Här kommer det första:

Liam Berg, 12 år.

Idag är det två år sedan Danne och Amelie gifte sig. Det firar jag genom att slå ett slag för den kanske bästa bröllopsfilmen som någonsin producerats. I alla fall av mig.

Grattis på bröllopsdagen!

Medverkande: Dan Stenqvist, Amelie Olofsson
Manus, regi, foto och klipp: Thor-Björn Bergman